Ledsen
Nu sitter jag här och grinar, igen. Jag har varit så känslig för de lilla minsta nu i en månad. Kan sitta och storgråta för ingenting. Men jag vet ine vad som är fel, bara att allt känns skit.
Varför kan man inte dö när man själv vill? Jag vill inte leva, allt är skit. De skulle vara lätt att ta livet av sig. Men det som hindrar är mina föräldrar. Det är där haken sitter. Men hur ska jag kunna leva i en värd som man inte vill vara i? Varje dag är en ny plåga.
En gång skrev jag en liten dikt om hur jag ser på verkligheten:
Verkligheten är en mardröm..
Mardrömmen är verklighet..
Men mardrömmen är inte så farlig bara man vaknar..
Men när man väl vaknar märker man..
Att man är kvar i mardrömmen som kallas verkligheten..
Kommentarer
Trackback
